SaraFörsöker: Call Him Ulf, Uffe or Pappa. He's blogging today.

Det trodde jag aldrig men jag fick tillåtelse att gästblogga hos Sara. Det är bäst att skynda på innan hon ändrar sig.

Jag måste få berätta om min Novemberkaktus.

Sigge o Greta, min mamma och pappa hade en under 20 år.

Dom vårdade den ömt enligt konstens alla regler och till jul varje år, spända av förväntan,

på att första knopparna skulle visa sig följdes utvecklingen, men ack, ingenting.

Absolut ingenting, år efter år, efter 20 år så dödde plantan utan att få en enda blomma.

Ganska tragiskt, faktiskt.

I alla fall så köpte jag en på hemköp förra året. Ställde den i ett fönster och glömde bort den.

Inget vatten och ingen omsorg. För ett par veckor sedan så råkade jag titta på den och

Vad paff jag blev, den var full av knoppar. Nu har den ca 40 blommor, otroligt vacker.

Vad är sensmoralen av detta, ja inte vet jag.

Pappa Ulf

English: I would have never imagined, but I've been given permission to write a post here on Sara's blog. I better hurry before she changes her mind.

I have to tell you about my Christmas Cactus.

Sigge and Greta, my mother and father, had one for 20 years.

They cared for it with utmost tenderness and followed all the rules. By Christmas every year, tense with anticipation, they waited for it to show any sign of budding, but alas, there was nothing. Absolutely nothing, year after year until finally after 20 years the plant died without ever carrying a single flower. Pretty tragic, actually.

Anyway, I bought one at the supermarket last year. I put it in a window and forgot about it. Barely any water nor care. Then, a couple of weeks ago it caught my glance in passing. Imagine my surprise when I saw it had buds! Now it has about 40 flowers and is incredibly beautiful.

What is the moral of this story? I have no idea.

Pappa Ulf